Skjut Mig Nu!

Det är så fachinerande hur gamla killar hör av sig när det redan händer mycket på killfronten.
Japp. Fotbollskillen skickade ett mail på fb; "Hur mås det?...kram"
Och min fråga är; varför?
Allt började med en fyllenatt på lokalkrogen, fest och otroligt bra sex hemma hos mig.
Men han gav sig aldrig när jag sa; "Vi har bara lite kul" utan ville ha mig för sig själv.
 
Han var... Ja hur ska man beskriva honom?
Otroligt snygg, bra i sängen, rik, omtänksam, byggarbetare (åh herregud).
Men han gav sig aldrig, hade ett jävla humör, en sjuk humor, adhd, usel kvinnosyn och vissa radikalt rasistiska åsikter.
Detta ledde till att vi ofta bråkade, visserligen köpte han upp mat, byggde om min bokhylla, hyrde filmer, gnisslade tänder precis som jag. Men vi slogs om allt, om mina extranyklar, om fjärrkontrollen, om exakt allt.
Och så den viktiga parantesten; jag gav honom klamydia, och han hämnades genom att sputa mig i ögat, så att infektionen spred sig dit. Det analyserar ungefär hela vår relation.
Jag fick till och med följa med honom till ungdomsmottagningen för att han blev så livrädd över att gå dit.
När vi senare försökte igen, så blev jag bara arg på honom, och slängde luren i örat. Han hatar när man lägger på luren.
Och när jag hört av mig någon gång på fyllan om att vi borde bli kk,
har jag fått svaret; "gå vidare, det har jag gjort"
Jag har med andra ord känt mig dum.
Och nu, ett mail på fb, hade inte du gått vidare?

Dejten med surfaren var trevlig, blev en kaffe och en promenad i solen. Han var söt, vältränad, lugn, men hade rätt tunna läppar. Jag vet inte varför jag har svårt för det. Min första kärlek J hade smala läppar, men det spelade ingen roll.
Jag hittar alltid fel.
Och fotbollskillen hade för litet ollon.

Jag tänker på M, och den nya låten jag skrivit och spelat in...
Varför tänker jag på honom?
Jag hatar att han har hört av sig. Mitt liv var så mycket enklare med honom.
Vi låg i sängen, hans huvud på min mage, mina fingrar i hans hår och vi andades i takt, pratade om våra drömmar, våra mål, hur vi skulle dela på allt. Och ingenting har någonsin känts så bra.
Men som vanligt kryper jag in i mitt lilla skal så fort livet blir för jobbigt, kryper in och försvinner. Stöter bort alla, blir kall.
3 år av trygghet, och nu står jag här i mitt skal och darrar av känslan.
Jag älskar honom.
På mitt sätt. Det går inte att förklara. För jag vet inte om jag tycker om honom.
"She´s unsurtain if she likes him, but she knows she really loves him."

Började ett nytt jobb idag. Jag kommer att försvinna in i det. Igen.
Utan sociala förpliktelser, Pull är redan på väg bort och Hoho lever sitt liv.
Det är jag, min etta, jobb, jobb, jobb, jobb, musiken och vitt vin.
Och tomheten efter dig.....


- Mamma skickade ett mail; "Jag saknar min dotter."
Du har ingen dotter. Hon har självdött.

Har spenderat dagen i studion...
Fick sms av M i morse;
"Är med pappa på akuten nu, jag är så fruktansvärt trött på denna förbannade sjukdom. Undrar hur länge han orkar ha det så här.. Förlat att jag beklagar mig Z, men du vet ju hur det är. Puss"

2: "Känner mig rädd att han skall ge upp liksom.Kan jag kanske ringa dig i veckan och snacka lite? Tack för stödet Z. Puss"

Jag har drömt mardrömmar om honom antal nätter nu, visste att det var någonting på G. Känns självklart förjävligt med hans pappa, jag älskar den familjen.
Men en sak undrar jag ändå... varför kommer du till mig hjärtat? Självklart finns jag här.
Men vi lever andra liv idag, och du har ny flickvän... gå till henne.
Jag klarar inte av att säga nej. Ber du mig komma ner så gör jag det,
och jag hatar mig själv för det.

Jag vaknade av världens mardröm. M var hemma hos mig, vi var fortfarande ett par, men vi bråkade och han försvann in i ett annat rum med någon brunett. Jag skrek på honom, grät och han sa att det var mitt eget fel.
Jag antar att jag inte kommit över det faktum att han var otrogen mot mig.
Det har handlat mycket om honom de senaste dagarna pga vykort från hans föräldrar. Dem är underbara som hör av sig,
men det drar upp mycket skit hos mig. Och han hör av sig. Inte mycket, men det finns en frustratiuon hos honom som visar sig när jag inte svarar på hans sms och dylikt. Jag saknar honom väldigt mycket emellanåt, hatar honom väldigt mycket emellanåt, och är lättad över att det tog slut, emellanåt. Det är en mycket förvirrande känsla som med största sannolikhet handlar om min situation; ensamhet.

Blev fest hos RN igår som jag skrev. Tuppkammen kom över en stund först, han försökte få mig att bära korsett men jag känner mig alltid lite overkill när det kommer till sådant. Det var mycket folk, fri bar och fruktansvärt mycket sprit.
Jag blev uppraggad av en krogägare som vill att jag skall spela gittarr på deras nya pubinvigning. Det kommer aldrig att hända. Jag är duktig, men jag vill varken gå i farsans fotspår med musiken, eller behöva stå på en scen inför mitt ex J och alla hans vänner (dem brukar spendera tid där då hans lillasyster jobbar på stället), samt en hel del andra människor; E och Mössan. Kom hem 6 i morse och somnade någorlunda fort, inte allt för full, bara trött på att leva.

Till att börja med; Det har hänt mycket sedan sist.
I torsdag smsade Barnet;
"Hej, förlåt att jag inte svarat på dina sms, varit mycket. Vet du något bra ställe man kan gå ut på, på söder?"
Detta resulterade självklart i att jag ringde Pull och vi åkte och mötte Barnet och Pepparkakan.

Barnet betedde sig som en idiot, som vanligt. Mot mig var han iskall, tyst, omöjlig att nå.
Mot Pull var han fantastisk, charmig, rolig och helt underbar. Han och Pull är inte nära vänner, dem ses bara genom mig. Barnet och jag säger "Jag älskar dig" till varandra, och han behandlar mig som skräp.
När jag blev tyst och nedstämd frågande han; "Är det något?"
Jag svarade; "Ja, jag blir ledsen när jag ser att vi två inte kan skratta ihop längre."
Han blir förbannad och är på väg att gå; "Allting handlar faktiskt inte om dig."

Det fortsatte i en konversation som gick ut på, ja vad gick den ut på?
Han förvränger om allt så det blir omöjligt att förstå.
Han säger att han älskar mig, att vi har en djupare relation som gör att han inte kan vara lätt med mig,
jag svarar att jag inte klarar av att bara vara svart, jag vill ha vänskap och humor, som förr.
Han säger att han inte kan skifta så, att han är ett svin, en idiot, ingenting att ha,
att han får dåligt samvete när jag säger att jag känner någonting, för att han inte kan leva upp till mina krav.
Han säger att han skickade smset på kvällen för att han ville ses,
för att han är kär i mig (snälla sluta säger jag), för att jag är hans vän,
jag säger att han inte behöver skicka sms, om han bara ignorerar mig när vi umgås ändå,
han säger att han känner att allt är på hans vilkor,
jag håller med.

Lärde vi oss någonting? Nej.
Förstod jag honom? Nej.
Vet jag ens vad det han sa betydde eller gick ut på? Nej.
Jag vet ingenting, och visst, vi kan prata om det, men vi pratar aldrig på riktigt. Bara osammanhängande. Det kanske inte finns något svar.

Han bad om ursäkt senare på natten, när jag smet ut på en cigg på balkongen. Han kysste mig på huvudet; "Förlåt, jag var inte schysst mot dig."
Jag svarar; "Allting handlar inte om dig."
Sedan har vi sex.

Jag känner mig som ett stort fettberg idag. Jag brukade ha magrutor.
Jag saknar dem.

Bortsett från det så tror jag att Barnet har haft bortamatch, legat runt lite dvs. Vi har slutat ses, igen.
Kan väl vara lika bra. Jag känner mig lugnare nu, när vi inte hörs. Jag tror inte att kärlek finns.
Jag tror inte att jag är tjejen som kommer att gifta mig och skaffa barn,
absolut inte. Jag tror att jag är den nya generationen; sex and the city stuket.
Jag vet inte om det kanske känns lite sorgligt.
Nu ska jag provjobba på ett ställe i stan, och jag är nervös. Och jag har svårt för de flesta människor jag umgås med.
Vissa är för egoistiska, vissa för vuxna, vissa för knepiga, andra för krävande, vissa för bekräftelsesökande, andra rent av elaka. Och så den stora frågan; Vem är jag?

Bam hörde av sig igår, trots mina fyllesms; "Man dejtar, man ligger, man säger vi ses, man hör inte av sig. Stockholm är äckligt, du med." eller; "Du är INTE bam någonstans."
Ja, rak på sak, pang bom. Eller till Barnet; "Jag tror inte på kärlek, jag vill ha det som innan, bara vara vänner."

Det är nog något allvarligt fel på mig. Kanske för att jag inte har någon familj? Vafan vet jag.

Barnet kl. 22:28 den den 17 februari
Det var den sämsta idén ja hört på många dar Z, skulle hellre bo i en bivack i skogen än att dela tak med den här skojarn
Jag kl. 12:34 den den 18 februari
Peter sipens och en ko. Nja, du har nog rätt Dxxx.
Barnet kl. 13:20 den den 18 februari
och du behöver inte kalla mig Dxxx...

Vad gör jag för fel?
Seriöst. Tagga till på det du, som du taggar till på ALLT jag gör.
Jag vet i fan. Det går inte att läsa honom, och jag vill gärna överanalysera; men han behöver verkligen inte ta en otrevlig ton mot mig.
Herregud...

Jag borde göra som RK säger och skita i Barnet. Det blir alltid såhär, och gång på gång på gång. När ska jag lära mig?
Åh. Nackdelarna, fördelarna; - oändlig cond cirkel. Varför är han världens underbaraste och världens mest komplicerade oförutsägbara människa, på samma gång?

/Z

Okej, jag håller på att dö av diverse om och men och kanske. Men som en räddning så dyker Vänster upp hit runt tio.
Vänster och jag har en väldigt udda relation (jag vet, jag verkar ha det till alla jag känner), men vi har varit både bästa vänner och haft sex. Hon (chockade jag er nu?) är en av de få människor som jag verkligen kan tala med,
och just nu behöver jag att hon reder ut vissa begrepp åt mig.
Barnet sa att han känner igen sig väldigt mycket i mig, och det är ömsesidigt. Kanske känner jag även igen mig i Vänster på väldigt många sätt också, trots att vi lever så olika (?) liv och ses så sporadiskt ca varannan månad. Vi kan sitta i timmar coh dricka lådvin och prata om feminism, livets orättvisor och kärleken.
Jag bara hoppas att jag inte är för full när hon kommer, jag är redan fylletrött.
Nu ringde Ghot, han o ja ska o ta en öl vid åtta. FUCK,.

Japp, halv fyra sitter jag hemma igen med en avokado och lite tonfisk, dricker vin och kollar på House.
Drog till Barnet igår, han mötte mig vid porten. Sedan låg vi och kysstes i hans säng och försökte prata om oss, definiera oss så att säga. Det är härligt; vi är lika skraja båda två, fast han är kanske lite värre än mig, troligtvis. Vi bråkade, vi kysstes, vi pratade, vi bråkade, vi blev iskalla, vi blev sexuellt upphetsade, vi kysstes, vi somnade i skeden.
Givande?
Inte direkt. Vi pratar runt ämnet oss, hela tiden, och visst pratar vi bra, men vi kommer aldrig fram till något egentligen, annat mer än fakta, hru det varit, hur det ser ut. Vi kommer aldrig fram till hur det ska bli. Vad vi vill att det ska bli.
Bara att vi älskar varandra.
Att sätta ihop två precis lika sjuka och komplicerade människor; blir en knepig ekvation, kanske till och med konkret omöjligt att räkna ut X.

Satt i hans soffa hela morgonen, drack kaffe, medan han skötte sina samtal, plockade ihop smutstvätt. Jag känner mig bekväm osminkad och i mjukisbyxor, han älskar mig precis som jag är, han är likadan. Vi springer omkring i mjukisbyxor, kramas och säger att vi båda luktar svett.
Det blev så sent i natt att han ringde sig sjuk från jobbet. Det var krystat i morse, vi är inte vana vid att ha varandra i vardagliga situationer. Bara på fester, under lakanen eller i nedsläckta rum.
"Vi kysser bara varandra när vi släkt lampan"
Han nickar. "Vi har en sjuk relation."
Sedan sög jag av honom, och vi skrattade länge åt den gången på toaletten när han missade min "Säg till innan du kommer" och jag satt chockad kvar på golvet med stora ögon och trodde jag skulle antingen spy eller kvävas.

Han säger; "Jag är kär i dig, jag är attraherad av dig, du är min bästa vän. Men har vi hållt ihop i fem år, kommer vi kunna göra det tills det blir rätt. Vi har inte bråttom. Du tror att du vet vad du vill, men det vet du inte. Och jag vet inte, eller jo jag vet, att jag inte vågar öppna mig för någon, jag har svårt att lita på folk. Och jag vill kunna ge dig en relation med totalt öppen dialog. Men jag vill inte bli skadad igen. Jag kan inte, vågar inte, öppna den dörren."
Sedan öppnar han dörren på glänt och berättar om saker som jag vet att ingen annan vet.
Sedan säger han; "Nu har jag visst öppnat mig lite..."
Jag ler; "Du ser, helt omöjligt är det inte."

Hela natten drömde jag mardrömmar, om att han hade blivit fet, om att jag kastade pil, ville ha rösa och orange polkagris, fick rosa slingor i håret. Sedan vaknade jag, kröp nära Barnet och tänkte att jag föredrar hans 90bädd, för då ligger vi nära hela natten. Det gör vi inte nu, och jag ligger vaken och iakttar honom. Han är så mycket för mig; "Jag har alltid sett upp till dig" och så tänker jag på att han bär mitt armband runt handleden, aldrig sett honom ta av sig det sedan han fått det.

Nu kommer detta att äta upp mig igen, tills nästa gång jag åker dit och vi pratar runt allt, kärleksförklarar oss, har sex eller något annat idiotiskt.
För jag kommer ju att göra om det.

Ps: Jag skrev en lapp och la i hans ficka; "Du är guld värld, både världens bästa vän och kille. Love you ♥ /Z."

Jag smsar med Oskulden (jag veeet, i alla fall). Han driver med mig och jag har ingen lust, skriver inte ens puss, fast han gör det (varför måste man skriva puss hel tiden?).
Jag skrev nyss; Är du ute efter lite kul, eller vill du se vart detta leder?
Jag är alltid för pang på, men kännsde rätt så känns det rätt direkt. Gör det inte det så kommer det aldrig kännas rätt.
De e som att jag ännu intre kännt något BAM för H.
Så är det. Nu fick jag svarar; orka att jag fixk sus i magen och blev nervös. Han kan knappast vara så viktigt...
Nu kollar vi smset; "Jag tycker du är hur trevlig som helst men jag är tyvärr inte kär i dig. PUSS."
Jag svarar; "Kär är ett väldigt starkt ord."
Efter hans sms igår; "Du är gudomlig, du är världens underbaraste kyssare, du är det vackraste jag vet."
Karlar är,.. Unika.
Hej då.
Låt oss icke höras igen, jag känner mig som en levande barbara.
Jag skrev det i smset; med; jag vill inte att du hör av dig mer. Det handlar inte om honom egentligen, det handlar om mig.
Jag lyckas alltid bli det jag är rädd för att vara.
/Z