Skjut Mig Nu!

Jag känner mig som ett stort fettberg idag. Jag brukade ha magrutor.
Jag saknar dem.

Bortsett från det så tror jag att Barnet har haft bortamatch, legat runt lite dvs. Vi har slutat ses, igen.
Kan väl vara lika bra. Jag känner mig lugnare nu, när vi inte hörs. Jag tror inte att kärlek finns.
Jag tror inte att jag är tjejen som kommer att gifta mig och skaffa barn,
absolut inte. Jag tror att jag är den nya generationen; sex and the city stuket.
Jag vet inte om det kanske känns lite sorgligt.
Nu ska jag provjobba på ett ställe i stan, och jag är nervös. Och jag har svårt för de flesta människor jag umgås med.
Vissa är för egoistiska, vissa för vuxna, vissa för knepiga, andra för krävande, vissa för bekräftelsesökande, andra rent av elaka. Och så den stora frågan; Vem är jag?

Bam hörde av sig igår, trots mina fyllesms; "Man dejtar, man ligger, man säger vi ses, man hör inte av sig. Stockholm är äckligt, du med." eller; "Du är INTE bam någonstans."
Ja, rak på sak, pang bom. Eller till Barnet; "Jag tror inte på kärlek, jag vill ha det som innan, bara vara vänner."

Det är nog något allvarligt fel på mig. Kanske för att jag inte har någon familj? Vafan vet jag.